Galleri Västra Hamnen

[Den här texten finns också på engelska här]

Häromdagen när jag vandrade upp och nerför gångarna i mataffären för att försöka hitta något att laga till kvällens middag, slogs jag av en fruktansvärd tanke. En tanke som sedan inte släppte på nästan en vecka. Under morgonen hade jag läst flera skildringar (svenska och utländska) från första rättegångsdagen mot Peter Madsen, den häktade och misstänkte mördaren av journalisten Kim Wall.

Medan jag plöjde igenom artiklarna, kände jag ett visst obehag av att journalisterna refererade nästan vördnadsfullt till Madsen med smeknamnen som dansk media givit honom genom åren. Ibland kallades han raket-Madsen, ibland uppfinnare-Madsen eller ubåtsbyggaren Madsen. Om han blir dömd för alla brott åklagaren anklagat honom för, bör han inte då rimligtvis beläggas med väsentligt mer relevanta epiteten, kidnappar-Madsen, våldtäkts-Madsen, styckar-Madsen eller mördar-Madsen?

Som pappa till en dotter i äldre tonåren med journalistiska ambitioner har det emellanåt varit ganska jobbigt att läsa om fallet. Beskrivningarna av det som Peter Madsen skall ha utsatt Kim Wall för får mig att må dåligt. Och det blev liksom inte lättare när jag förstod att karln betett sig kaxigt i rätten och höll en nedlåtande och för sammanhanget fullständigt respektlös ton när han gick i svaromål på specialåklagare Jakob Buch-Jepsen frågor.Jag blev också varse om hur lite Peter Madsen tagit till sig av all sorg som fallet skapat. Är det den tillsynes omåttliga ondskan som skyddar honom mot samvetskval och någon slags själslig inventering och samtidigt låter honom vara så emotionellt distanserad till tragedin han iscensatte natten mellan den 10e och 11e augusti förra året?

Medan jag gick runt i mataffären med den röda rullkorgen som något motvilligt lät sig släppas efter mig, mötte jag flera andra kunder och grannar som såg lika oentusiastiska ut som jag säkert också gjorde. Även om solen hade lyst en stund under dagen, kändes våren avlägsen. Eftermiddagsmörkret konspirerade med starka, nordostliga vindar för att hålla ett isande vintergrepp om Västra Hamnen – och alldeles säkert andra delar av Malmö.

Precis som många andra på båda sidor om Öresund, har vi följt fallet från allra första början och talat om det under flera middagar. Kanske inte som enda samtalsämne, men det har helt klart varit ett av dom vanligare sedan i fjol sommar. Många jag talat med har gjort liknelser vid teveserien “Bron”. Men eftersom jag inte följt just den serien, förstår jag så klart inte parallellen. Och även om jag hade sett serien, vet jag ändå av erfarenhet att verkligheten nästan alltid överträffar dikten med god marginal. Tyvärr.

Jag oroar mig ibland för att vi sakta men säkert håller på att bli avtrubbade av all ondska som finns runt omkring oss. Att dom utdragna konflikterna i Syrien, Afghanistan, Sudan, Iraq, Myanmar och masskjutningar i USA till slut blir för mycket för oss att ta in och smälta. Vi mäktar kanske inte längre med allt elände och blundar till slut med våra ögon, öron och hjärtan.

Och det var just tankarna om ondskan, att vi kanske inte längre orkar bry oss om detta fruktansvärda mörker, var det som fick fäste i mig under Maxis starka takbelysning.

Är det så att den tillsynes avgrundsdjupa illvilljan som Peter Madsen verkar bära inom sig ryms inom ramen för vad vi idag inte längre blir förvånade över och liksom viftar bort som om det aldrig hade kunnat förekomma i våra liv?

Som en del av allt som framkommit i förundersökningen mot Madsen, fastnade jag för att han och flera av medarbetarna i verkstaden i Köpenhamn frossat i och idealiserat kring tyska 1980-talsfilmen Das Boot, som i grova drag handlar om en tysk ubåtsbesättning under andra världskriget.

Tillsammans med dom sk snuff-filmerna, videos där riktiga mord påstås ha dokumenteras i underhållningssyfte och som hittats på en av verkstadens hårddiskar, verkar ha eggat fram ett latent psykotiskt våldsbeteende hos Madsen som mynnade ut i det bestialiska mordet på Kim Wall.

Nu tror jag inte att videospel eller ens dom mest vidriga våldsfilmerna i sig påverkar de allra flesta “normala” människor att vilja utför våldsdåd. Men att det finns ett fåtal som blir så starkt influerade av en mångårig och mångfaldigad djupdykning i våld som främsta underhållningskälla, att det fräter bort redan sköra moraliska spärrar och urholkar normala mänskliga hämningar är åtminstone för mig, utom all tvivel. Och kanske är det priset man får betala i ett fritt, demokratiskt samhälle. Att några få inte klarar av att hantera tillgängligheten och mår till slut så dåligt att det triggar en förödande seriereaktion.

När jag stod vid kassan och väntade på min tur, synade jag dom som stod framför mig i kön. Till ytan såg alla högst normala ut. Varken glada eller ledsna, arga eller irriterade. Vi bar alla den där neutrala blicken som årstiden i kombination med det som det svenska lynnet på något vis dikterar, en gråkall, blåsig dag i mars.

Det var ingen som med sitt kroppsspråk eller grimaser avslöjade några andra än helt normala funderingar över vardagens stress och bestyr. Förutom kanske när någon i kön glömde att använda den fyrkantiga gummipinnen på rullbandet mellan sina varor och kunden bakom.