Tangodansare på Scaniaplatsen

Ett av många vårtecken är när tangodansarna dyker upp på Scaniaplatsen här i Västra Hamnen. Dom här klippen är från 2017 under ett av ganska fåtal tillfällen när vädret tillätt tangons företrädare att beträdda “dansgolvet”.


In i Dimman

Från en tidig morgon i slutet av mars och i väntan på vinterns avgång och vårens ankomst…båda fördröjda med råge.


Svanar på Söndag

Från dagens rundvandning i ett soldränkt och lite vårigt Västra Hamnen, Malmö. Jag tog först en lång morgonpromeand med stora kameraväskan, jobbade inomhus fram till 15-tiden (framför skärmen med lite av varje inför kommande utställningen) och tog resten av scenerna och flygsekvensen under eftermiddagen/tidiga kvällen.


Ingefära som Snus

För ungefär 5 år sedan bestämde jag mig för att sluta snusa. Jag hade varit en idoga snusare i nästan 35 år och ville bli av med beroendet. En kväll medan jag lagade en thailändsk maträtt, bet jag av en bit ingefära och började tugga på den. Efter några minuter pressade jag den upp under läppen som en sån där liten snuspåse.

Den mosade ingefäran smakade inte bara bättre, den gav mig nästan samma brännande känsla som jag vant mig vid från portionssnuset. Jag har sedan dess tweakat produktionen och den här korta videon visar min process. Du behöver inte ha en matberedare, men en bra kniv är ett måste för att kunna finhaka roten. Givetvis kan du skala den innan. Jag ids bara inte.


Med Madsen och Ondskan på Maxi

[Den här texten finns också på engelska här]

Häromdagen när jag vandrade upp och nerför gångarna i mataffären för att försöka hitta något att laga till kvällens middag, slogs jag av en fruktansvärd tanke. En tanke som sedan inte släppte på nästan en vecka. Under morgonen hade jag läst flera skildringar (svenska och utländska) från första rättegångsdagen mot Peter Madsen, den häktade och misstänkte mördaren av journalisten Kim Wall.

Medan jag plöjde igenom artiklarna, kände jag ett visst obehag av att journalisterna refererade nästan vördnadsfullt till Madsen med smeknamnen som dansk media givit honom genom åren. Ibland kallades han raket-Madsen, ibland uppfinnare-Madsen eller ubåtsbyggaren Madsen. Om han blir dömd för alla brott åklagaren anklagat honom för, bör han inte då rimligtvis beläggas med väsentligt mer relevanta epiteten, kidnappar-Madsen, våldtäkts-Madsen, styckar-Madsen eller mördar-Madsen?

Som pappa till en dotter i äldre tonåren med journalistiska ambitioner har det emellanåt varit ganska jobbigt att läsa om fallet. Beskrivningarna av det som Peter Madsen skall ha utsatt Kim Wall för får mig att må dåligt. Och det blev liksom inte lättare när jag förstod att karln betett sig kaxigt i rätten och höll en nedlåtande och för sammanhanget fullständigt respektlös ton när han gick i svaromål på specialåklagare Jakob Buch-Jepsen frågor.Jag blev också varse om hur lite Peter Madsen tagit till sig av all sorg som fallet skapat. Är det den tillsynes omåttliga ondskan som skyddar honom mot samvetskval och någon slags själslig inventering och samtidigt låter honom vara så emotionellt distanserad till tragedin han iscensatte natten mellan den 10e och 11e augusti förra året?

Medan jag gick runt i mataffären med den röda rullkorgen som något motvilligt lät sig släppas efter mig, mötte jag flera andra kunder och grannar som såg lika oentusiastiska ut som jag säkert också gjorde. Även om solen hade lyst en stund under dagen, kändes våren avlägsen. Eftermiddagsmörkret konspirerade med starka, nordostliga vindar för att hålla ett isande vintergrepp om Västra Hamnen – och alldeles säkert andra delar av Malmö.

Precis som många andra på båda sidor om Öresund, har vi följt fallet från allra första början och talat om det under flera middagar. Kanske inte som enda samtalsämne, men det har helt klart varit ett av dom vanligare sedan i fjol sommar. Många jag talat med har gjort liknelser vid teveserien “Bron”. Men eftersom jag inte följt just den serien, förstår jag så klart inte parallellen. Och även om jag hade sett serien, vet jag ändå av erfarenhet att verkligheten nästan alltid överträffar dikten med god marginal. Tyvärr.

Jag oroar mig ibland för att vi sakta men säkert håller på att bli avtrubbade av all ondska som finns runt omkring oss. Att dom utdragna konflikterna i Syrien, Afghanistan, Sudan, Iraq, Myanmar och masskjutningar i USA till slut blir för mycket för oss att ta in och smälta. Vi mäktar kanske inte längre med allt elände och blundar till slut med våra ögon, öron och hjärtan.

Och det var just tankarna om ondskan, att vi kanske inte längre orkar bry oss om detta fruktansvärda mörker, var det som fick fäste i mig under Maxis starka takbelysning.

Är det så att den tillsynes avgrundsdjupa illvilljan som Peter Madsen verkar bära inom sig ryms inom ramen för vad vi idag inte längre blir förvånade över och liksom viftar bort som om det aldrig hade kunnat förekomma i våra liv?

Som en del av allt som framkommit i förundersökningen mot Madsen, fastnade jag för att han och flera av medarbetarna i verkstaden i Köpenhamn frossat i och idealiserat kring tyska 1980-talsfilmen Das Boot, som i grova drag handlar om en tysk ubåtsbesättning under andra världskriget.

Tillsammans med dom sk snuff-filmerna, videos där riktiga mord påstås ha dokumenteras i underhållningssyfte och som hittats på en av verkstadens hårddiskar, verkar ha eggat fram ett latent psykotiskt våldsbeteende hos Madsen som mynnade ut i det bestialiska mordet på Kim Wall.

Nu tror jag inte att videospel eller ens dom mest vidriga våldsfilmerna i sig påverkar de allra flesta “normala” människor att vilja utför våldsdåd. Men att det finns ett fåtal som blir så starkt influerade av en mångårig och mångfaldigad djupdykning i våld som främsta underhållningskälla, att det fräter bort redan sköra moraliska spärrar och urholkar normala mänskliga hämningar är åtminstone för mig, utom all tvivel. Och kanske är det priset man får betala i ett fritt, demokratiskt samhälle. Att några få inte klarar av att hantera tillgängligheten och mår till slut så dåligt att det triggar en förödande seriereaktion.

När jag stod vid kassan och väntade på min tur, synade jag dom som stod framför mig i kön. Till ytan såg alla högst normala ut. Varken glada eller ledsna, arga eller irriterade. Vi bar alla den där neutrala blicken som årstiden i kombination med det som det svenska lynnet på något vis dikterar, en gråkall, blåsig dag i mars.

Det var ingen som med sitt kroppsspråk eller grimaser avslöjade några andra än helt normala funderingar över vardagens stress och bestyr. Förutom kanske när någon i kön glömde att använda den fyrkantiga gummipinnen på rullbandet mellan sina varor och kunden bakom.


Vinter i Malmö

Som filmare kliade det i kamerafingarna så fort jag såg att snö fallit. Och med hjälpa av vännerna högst upp i Turning Torso på Sky High Meetings  fick jag lite annorlunda perspektiv att filma från. Dessutom hjälpte Charlotte mig med ett klipp tagen med hennes drönare, Sparky.


Senvinter i Västra Hamnen

Inte helt oväntat och definitivt inte ovälkommet. Den sena vintern, alltså. Efter en vecka i alperna var det precis vad jag längtade efter – ljuset! Den arktiska kylan och det för Skåne relativt stora snömängden påminer mig om tiden i Riksgränsen på 1990-talet. Har lagt upp ett gäng bilder under det logiska namnet Vinter 2018.


Yoga i Altitude Meetings Black Box

Spelade in den här korta yoga-filmen häromveckan med modellen Tora Rosenkjaer i utkanten av Västra Hamnen i Altitude Meetings “Black Box” – ett stort, kvadratiskt rum som från golv till tak är målad i svart.

Utmanade mig lite extra kreativt och tekniskt den här gången genom att dels bara ljussätta scenen med en enda källa, en spotlight monterad ovanifrån, och dels genom att filma med en DSLR (fast 35mm) och komplettera med en stabiliserad iPhone.

Rök/dimma/strålkastareljus är pålagda i efterhand.


Ikväll längs Sundspromenaden

Tidigare ikväll längs bryggan. Borta bra men hemma bäst. Så heter det ju och jag skriver under det påståendet. Att komma hem till Västra Hamnen en sån här fin februarieftermiddag med stiltje, fluffiga moln och solglimtar är inget mindre än en ynnest. Särskilt efter en okristligt tidig och bitvis seg bussresa från en by i franska alperna (Chamonix) till Geneve och därifrån en SAS-kärra till Kastrup.

Vid det här laget har jag flugit med dom allra flesta av världens största flygbolag. Men det finns fortfarande inget som jag känner mig så trygg i som just Scandinavian Airlines System. I alla fall när det bär av utrikes. Såg ett coolt, retro-brandat SAS-plan på Kastrup i början av veckan. Vet inte från vilket år det var, men säkert från epoken då jag premiäråkte med bolaget, cirka 1967.

Februari är snart på väg att glida över i mars. Vilket ju betyder att det faktiskt alldeles snart är vår igen. Teoretiskt, i alla fall. Att bo i Skåne har många fördelar, inte minst meteorologiskt. Och vi som bor här ute vid kusten har ofta lite förtur till vårens allra tidigaste tecken; sol, sol och åter sol.


Möten i Västra Hamnen

Har alltid tyckt att Västra Hamnen är till för alla. Att området är på något vis elastiskt och fungerar för såväl boende, de som jobbar här och alla besökare. Och även om långt ifrån alla har möjlighet att bo i Västra Hamnen, är jag övertygad om att många när på en dröm, eller har en aspiration om att kanske en dag också bo så nära havet.

Som en del som läser detta vet, har jag som ett sidoprojekt i min verksamhet som fotograf och filmare i Malmö, dokumenterat Västra Hamnen i en populär fotobokserie. Det började med en bok 2005 och med undantag för 2006, fortsatte jag sedan att ge ut en om året fram till 2015. Några exemplar ur serien kan finnas kvar på Akademibokhandeln och Form & Design Center här i Malmö.

Redan 2002, året då vi flyttade hit, insåg jag att Västra Hamnen skulle komma att bli Malmös i särklass häftigaste område att bo i och besöka. Det finns såklart undantag, men jag tror att dom allra flesta människor dras mer eller mindre undermedvetet, nästan magnetiskt, till havet.  Motiven varierar, man ses i Västra Hamnen över en fika, en glass, en öl eller för att njuta av ljuset när solen sakta, sakta sjunker ner över havet och lägger sig någonstans bakom danskarnas huvudstad.

När jag valde bilden på svanarna, tänkte jag just på hur viktigt det är att Västra Hamnen fortsätter att vara en öppen mötesplats. Ett område som är inklusivt och inte exklusivt. Att vi alla värnar om öppenheten och tar fasta på hur oerhört privilegierade vi är som bor här genom att bära med oss en genuin ödmjukhet – utanför och innanför västen.

Jag vet att det finns några av våra besökare som inte respekterar eller tycks bry sig om varken lagar eller trivselregler. Men låt oss komma ihåg att dom faktiskt tillhör undantagen. De allra flesta är fina, snälla människor som liksom vi, vill njuta av att mötet med havet.